Jag är aldrig nöjd. Det är sån jag är. Jag tror att jag föddes sån. Jag har alltid tyckt om att planera saker mer än själva genomförandet. Så fort nånting blivit avklarat har jag fort som tusan hittat något nytt att längta efter.
När jag var precis fyllt tretton sa jag att jag nästan var fjorton, när jag tog studenten var jag redan långt in i framtiden som musikalartist. När pappa höll tal på min studentskiva sa han nånting i stil med att jag alltid varit före. Att det är stort att ta studenten, men att jag varit klar med det för längesen. Det stämde ganska bra.
Jag har alltid strävat framåt. Jag har till och med en lista i telefonen med saker att se fram emot;
När jag var liten sa jag till mamma "Hejdå, jag drar ut och cyklar nu" Och hon såg mig genom fönstret när jag ramlade omkring med min cykel på gräsmattan i Bottna. Det var samma sak med simning när jag sprang längst ut på bryggan och hoppade ut i Östersjön, och bara bubblor syntes på ytan för min skräckslagna förälder som visste att jag inte kunde simma än.
Men det kunde jag ju visst. Jag kunde simma och åka slalom och vicka på stjärten och göra allt egentligen, förutom att vissla. Men visslingen har jag börjat komma ikapp med, 21 år fyllda. När alla andra gick sprang jag, när alla andra var tysta var det jag som pratade.
Tja, poängen är väl att jag alltid har tänkt att jag självklart kunnat allt, och därför vågat göra allt som jag velat. Det har inte alltid varit ett hälsosamt sätt att leva, särskilt inte riskmässigt när jag var sju äpplen hög ungefär. Mina blåmärkta knän var kända på bygden kan jag tala om.
Jag är nöjd med att aldrig vara nöjd. Det var kontentan.
0 kommentar(er)
